Min Saabkärlek tog sin början i mitten på 1970-talet. Styvfar jobbade på DATASAAB och leasade ny bil, en röd 99 cc var den första i en rad 99:or och 900. Men redan i den åldern var det 50-tal som lockade, påhejat av "Gänget och jag" på TV och American Graffiti. Under sommarsemestern till Öland med familjen 1978 fick kärleken mer fart då jag länge länge stod och beundrade en 92:a på ett museum nån stans i södra Sverige minns jag. Vart museet låg minns jag inte dessvärre. Sen rullade det på, som på bilden. En man i grannskapet drog tillsammans med sina söner hem 92:an på bilden. Snacka om chock. Jag var sjuk av avund, en sån bil, helst denna, skulle jag ha. Med åren gjordes diverse påringningar med köpesförslag om 92:an, fruktlösa tyvärr. Samtidigt gjorde jag bekantskap med en mycket dammig grå 93:f i ett garage på stan, se nedre bild. En kompis bodde i huset och då och då var vi och beskådade underverket. Mannen med 92:an, eller sönerna rättare sagt la såsmåningom vantarna även på denna och den renoverades inför mina avundsjuka blickar. Nu, 35 år senare, är den grå f:n fortfarande kvar i den familjen men 92:an, eller resterna av den, ägs av en kompis. Många tankar har tänkts om renovering av den bilen men det är mest en tom kaross idag med delarna spridda lite var stans. Men sommaren 1980, då jag sitter vid bilen, var drömmen högst levande. Nu får vi väl se om man kommer äga nån 92:a i detta livet eller om det blir i himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar