Kabel utan vilja

Ibland går det inte som man tänkt sig. Nu var det en sån gång. Det gäller den långa batterikabeln. Jag hade så gärna velat haft originalet kvat men då golvet ska lagas/bytas så måste kabeln bort. Jag försöke på ut den men den satt hårt. På trånga ställen hade kabelns hölje nästan blivit mjukt och blev som ett segt lim som höll kabeln ännu hårdare då jag försökte få loss den. Slutligen klipptes den i bitar, sorgligt men kanske bäst. Att hitta en ny med tyghölje längst ut går nog inte, får nöja mig med svart plast kanske, vi får se.
 

Mer rost

Här är vi idag. Den mellersta balken som stolarna sitter på har kapats, stora bitar under den är borta och rosten har ätit en hel del från undersidan. Plåten i balken och golvet är för tunn att svetsa i på många ställen. Därför syns en ny mellersta balk till vänster i bild. Även stora bitar av golvet kommer att bytas. 
 

Ännu mer lack

Det börjar kanske bli tjatigt, detta med lack, det tycker jag med. I veckan har jag fått brutit färg från ett bra recept från en bil från 1950. Efter det är jag helt säker, min bil är ljusare än vad jag trodde först men blev varse ganska snart. Så nu återstår en väg, jag tar den cellulosalack jag fått gjord och bryter det allra sista själv. Jag har fått grönt och gult pigment. Nu  ska jag köpa en bra våg och sätta igång. Det kommer röra sig om några gram pigment som ska tillföras en liter lack. Har man lyckts med ett försök vill man veta vad man gjort, därav vågen. Det har lagats mycket plåt i veckan också. Återkommer till det.
 

Engelska

När kollade du sist var dina stolskenor är tillverkade? Jag gjorde det häromdagen. Rättare sagt dök ett firmanamn upp då jag sysslade med annat. Jag är verkligen förtjust i såna här små logotyper men på stolsskenor har jag inte sett dom förr. Måhäna ser det ut såhär på tidiga 92:or, jag måste kolla.
 

Kex

Kexigt är ordet. Nog finns det rost, ganska mycket också. Här en bild på högra sidan, ungefät där passageraren har fötterna. Ganska ostadigt. Här kan jag nog få golvet att lossna om jag stampar tillräckligt hårt. I stort sätt hela vänstra sidan av golvet ser ut så här, och hälften på högra sidan. Detta är inget att laga, plåten är för tunn att svetsa i. Kollar ni längst ner till vänter i bild syns en gammal lagning med plåt och nitar. Även om den har kulturhistoriskt värde så ska den bort, hamnar i vitrinskåpet.
 

Lite plåt emellanåt

Efter ett ganska trixigt rostjobb på höger innerskärm fram är det dags att gå bakåt. Trösklarna är dåliga men kommer att lagas, allt ska inte bytas. Ringde en plåtkille igår för att få hjälp med den 1,5 mm tjocka plåten. Det visade sig att han också reparerat en tidig 92, så han hade full koll. Efter en timme kom ett sms om att plåtarna var klara och det jag betalade var kaffepengar. Bra, honom lär jag återvända till med andra plåtproblem.
 

Grön vånda

Att hitta färg till en bil är svårt, inget undantag till en Saab 92. I mitt fall är svårigheterna flera. Bilen är omlackad med olika kulörer i motorrummet, kupé och utsida. Skärmar och dörrar måste lagas och sen lackas, fråga  är i vilken kulör. Antingen försöker jag matcha de delarna mot resten av bilen eller så får jag lacka allting, det är väl mina alternativ. Helst vill jag lyckas med matchningen men det har visat sig vara mycket svårt att hitta rätt kulör. Jag har inte gett upp men måste jobba på plan B, bilens originalkulör. Den är väldigt ljus, udda för en 92A. Nån kallade den ASEA-grön och det ligger inte så långt borta. Att jag sen vill hitta rätt kulör i cellulosalack gör det hela inte enklare. Men snart måste jag bestämma mig, jobbigt.
 

Pausunderhållning

Som en kul paus i plåtlagningen skrapade jag lite på ena dämparen och då kom denna underbara dekal fram. Visst finns det något vackert med det slitna, en nylackad dämpare med ny dekal hade varit kul men inte lika snyggt. Någonstans i den tanken göms också bilens kommande gestaltning. Svåra val, hur mycket ska behållas orört och vad ska fixas? Det är lätt att gå för långt och det ursprungliga går aldrig att få tillbaka om det tagits bort.
 

Gummi

Främre fjädring. Då den är i dagen som nu då det rostlagas blir det tid att titta och fundera. Ska man byta nåt och i så fall vad? Det nedre gummit på bild, som armen vilar mot, är lite tillplattat. Det finns motsvarande gummin där bak och dom känns inte alls lätt att få tag i. 92:an är till skillnad mot andra Saabar jag hållt på med lite trögjobbad. De som har delar och kunskap är mycket frikostiga tycker jag. Det gäller nog att hålla ihop så bilarna kan rulla. Nya delar är det sämre med, troligtvis då efterfrågan är för liten. Att driva ett sånt här projekt med en tidsplan kräver att man får delarna på plats och det är där det kör fast ibland. Reparationsplår är ett exempel, det finns helt enkelt inte utan man får göra nytt själv eller leta bland skogsvraken vilka ofta är dåliga på samma ställen allihopa. Samtidigt känns det lite som att det kanske var så här man fick renovera veteranbilar  förr, man fick göra mycket själv. Minns jag pratade  med en man som på 1960-talet själv ställt sig och gjort en mässingskylare  till sin T-Ford. Idag fixar man troligtvis samma sorts kylare med ett knapptryck på nån salusida på nätet. Ja ja, jag klagar inte, det är ganska skönt att slippa hetsen som kan bli. Hade en Porsche en gång, eller en Volvo 1800S, allt fanns att köpa nytt, dyrt naturligtvis och alla  bilar såg till slut likadana ut.
 

Mer Volvogrejor

Bilen har haft Sealed beam strålkastare som ny. Det är en amerikansk lampa som är en enhet, glas och allt i ett. Gick dom sönder byttes allt, inte bara en liten lampa. Jag tror dom blev föbjudna i Sverige, i alla fall byttes de ut mot mer för oss vanliga insatser med bytbara glödlampor. Glasen och reflektorerna på bilen är inte bra, kanske godkända men av en bra Hellamodell. Men lite roligt må man ha. På en av mina reservdelsbilar sitter det ett snyggt glas från Bosch, troligen från en Opel Olympia. Efter lite letande och forskande visade det sig att en vän ägades en Volvo 444 satt på en uppsättning B 23:or som han kallar dom. Alltså insatser som satt på 444 åren 1953-1956 ungefär men också på den fantastiska Volvo Sport. Kåre putsade och provmonterade idag och det ser riktigt ball ut. Att glasen  har samma utbuktning som positionsljuset är ett plus.

 

Huvkråka

Jag trodde Kåre skämtade då han la en kylarprydnad på huven, i bästa amerikanska stil nästan. Men han hade sett nåt som jag missat, det finns två igenspacklade hål på huven. Och visst, huvsvalor finns i tidiga tillbehörskataloger från Saab men det är sällan jag sett nån monterad på bil. Här har det helt tydligt suttit någonting. Spännande i vilket fall, dessa prydnader på bilhuven förbjöds ju 1959.

 

Bonusbild

Frihjulet, NOS grejor. Sånt gillar  man

Fria funderingar

Det blev en bra vecka med bilen tycker jag. Rostlagning tassar på med bra fart, senaste är att skadan runt strålkastaren börjar se riktigt bra ut. Dessutom har grillen och huven passats in, dvs se att det passar efter rostlagning av innerskärmar. Nu rör sig lagningarna bakåt, vänster tröskel står nog i tur.                                 Kolvarna jag fixade förra veckan har kommit, tyvärr har jag inte hört något från verkstan som ska borra cylindrarna, får ligga på dom nästa vecka. Ett nytt  frihjul har dykt upp. Tydligen är den första modellen lite vek och redan på 1950-talet rekommenderades byte till en bättre andra modell. Så kommer även jag göra nu då delarna är återfunna. Annars har det varit lite plock med delar, se vad jag har och inte, det känns bra jag har ganska bra med delar. Jo, en omgång främre stötfångare provades också på plats. Inte bilens ursprungliga tyvärr, dom är riktigt dåliga, krom vill iaf jag ha hyfsat.

Hej 

 

Bucklor borta

Någon gång har huven fått en rejäl smäll, ett riktigt veck uppe vid strålkastaren. På ett sätt tyckte jag det var lite kul, en krigsskada. Men skadan  gjorde att inte lampan kunde justeras korrekt så med en 2-kilos slägga gjordes grovriktningen ganska snabbt. Finliret brukar ju ta lite längre tid.

 

I solen

Solen tittade fram en morgon på väg till jobbet. Enkelt nog köptes kaffe på paketutlämningen. Årets första fika utomhus gästades av två fläktremmar köpta på Tradera. Inget att använda enligt nån kanske, vi får se. Det var inte det viktigaste, det var känslan, de gamla förpackningarna är verkligen  vackra, drömmen lever.
 

Ordning och reda

Jag har ingen vidare ordning, har blivit bättre med åren, lärt av alla misstag kanske. Därför är det en fröjd att ägare innan mig, troligtvis Åke, hade ordningssinne. Letade huvgångjärn idag och leende öppnade jag den märkta påsen. Gångjärn, skruvar och brickor samlat, perfekt. Bara att tvätta av och montera. 
 

Detta hoppas vi på

Med dåliga kolvar och koniska cylindrar är borrning av blocket ett måste. Tillgång på kolvar får lite styra vilken borrning som är aktuell. Då bilens cylindrar var 79,95 och 5 med millimeters borrning förhoppningsvis ska räcka så började jakten på ett par kolvar i 2:a överdimension 80,46. Saabklubben har faktiskt den ena, vänster sida. Att hitta höger kolv skulle bli utmaningen, trodde jag. Men man ska ha tur också, en Saab 92-kollega hade en över och vips var det problemet löst. Nu är ju inte alls löst. Det ska borras och jag ropar inte hej för tidigt.
 

Räkning

Första gången man läser såna här siffror, dom handlar om motorn, kan det verka snurrigt. Håller man på med 2T är det lika bra att förstå vad det handlar om. Av ren självbevarelsedrift om inte annat. Att åka omkring med en dålig motor leder ofta till problem och vid en renovering kostar det ju inte mer att göra rätt. Jag är ingen expert men med hjälp av verkstadshandbok och goda Saabvänner tror jag att det finns en framtid för en av mina 92-motorer. Bara att mäta och räkna...
 

Vägs ände för kolvar

Igår var jag lite uppåt, som tänkt mättes kolvar och cylindrar upp på den motor jag tycker ser  hyfsad ut. Men idag kom bakslaget. Dumt nog hade jag kunnat kolla detta direkt då kolvarna kom i dagen men jag hade verkligen låst tanken  vid att mäta för att se om om kolvspelet låg inom tolerans. Det gör det, jippe, om än knappt. 0,20 är max tillåtet och jag mätte 0,19 som mest. Visst, det är mycket men anledning att fundera och sondera fanns. Idag tog jag fram bladmåttet och mätte spelet i kolvringspåret. Det bör ligga under 0,05. På bilden ser ni att 0,30 går emellan. Inte bra, inte bra alls. Så, jakten på kolvar i överdimension må börja.