Dragskydd

Det blev fler inlägg än väntat om de små plexiglasen uppe i rutramen, här är nästa i raden. Först och främst; det heter ”Dragskydd” enligt reservdelskatalogen och jag kommer från nu aldrig kalla dem något annat. Dragskydd alltså. Nu kommer det roliga. Jag skrev att ett av mina dragskydd saknade en gummibuffert. Efter ha tittat närmare anades att en sån kan bli svårhittad på bildelsvaruhuset. Den ska vara i grått gummi och formen är lite udda. Men så igår kom några bilder från Kjell-Åke på nåt som väl ändå måste vara rätt buffertar. Han hade en liten påse med det jag ville ha så vi gjorde affär. Tackar 
 

Hands on

Jag förstår om mina inlägg ger sken av att jag bra smyger omkring bilen och uppmärsammar konstiga detaljer och kontrollerar mot reservdelskatalogen. Det gör jag också men oftast handlar det ändå om oglamoröst arbete. Rengöra och renovera delar, jäklas med jäklande skruvar och leta igenom låda efter låda efter en saknad pryl. Dörrlåsen är en grej. Redan vid köpet visste jag att det var nåt knas med förardörren, det var svårt att öppna utifrån. Vid hämtningen hände nåt med passagerardörren, nånstans i snöovädret på väg 272 märktes att även den dörren var oöppningsbar utifrån. Som tur var så fungerade bakluckan hjälpligt så min ålder och osmidighet till trots gick det att komma in i kupén och veva ner rutorna. Väl hemma konstaterades att passagerardörren satt som fastsvetsad. Det var bara att sätta igång med att demontera dörrsidorna. På förardörren låg felet i själva låset, det var helt slut, hade ingen styrsel alls utan snurrade runt av sig själv. Då man tryckte på knappen utifrån fick inte den mekanismen kontakt med de inre delarna. Att renovera låset känns svårt så jag har köpt ett från 93f. De är nästan lika, om låscylindern passar återstår att se då det dyker upp. Annars blev låset riktigt bra med hjälp av lite 5-56. På passagerarsidan behövdes också smörj fast i stor dos. Hela låsmekanismen hade beckat igen, det fett som  funnits där hade torkat ihop. Låsknappen på dörrens insida gick inte att rubba. Så med mycket 5-56 och samtidigt rucka så gott det gick på låset inuti dörren började det lossna mer och mer för att nu fungera perfekt. Så brukar det ofta vara tycker jag, delar man tror är slutkörda blir bra efter uppsmörjning. 
 

Bildbilen

Den pixliga bilden i bloggens topp och dessa två känns nog igen. De kommer från Björn-Erik Lindhs bok från 1987. Få bilder eller företeelser överhuvudtaget har format mitt Saabintresse som just de här sidorna i hans bok. Jag hoppas att hitta bilderna i bättre kvalitet framöver. Den ovan, ännu mer pixlig, är den med bilen på stenvalvsbron kan jag aldrig se mig mätt på, den är perfekt. Den röda 93:an är så bra  placerad och avvägd, avsnittet där taket avslutas i bakskärm är extra snyggt här, detaljer som kederlist, tanklock, aluminiumlist och hjul är fina kontraster, överhuvudtaget tycker jag att den röda färgen framhäver bilens former väldigt väl.  I bildtexten menas att fotograferingen är gjord i Schweiz och Tyskland, så kan det nog vara.  Långe trodde jag att bilderna var tagna sommaren 1958 ämnade som reklam för 1959 års modell. Till slut kollade jag upp registreringsnumret och blev lite förvånad. Saab är ägare, inget konstigt med det men bilen är en sen 59:a, chassienummer 64326 och registrerad den 6:e juni 1959. Då borde alla insatta, även reklamavdelningen, vetat att 93 f med sina framhängda dörrar var i antågande ganska snart. Jag menar att bäst före datum, för 93 b men sina lite ålderdomligt bakhängda dörrar, var på väg att gå ut. Anledningen må ha varit en annan än reklam för en ny bil. Men lite konstigt är det. Jag borde anat oråd för länge sedan, för den lilla gummibufferten i plexiglaset, den jag skrev on tidigare som försvann med chassienummer 55238, är det någon som ser den? Suddiga bilder i och för sig men jag ser den inte. Det indikerar att detta inte är en tidig 59:a. Slarvigt att jag inte tänke på det direkt. 

 

Nästa bit

Kanske lika bra att avsluta detta med plexiglasen. Här är passagerarsidan och gummibufferten som saknas på andra sidan syns tydligt. Själva ”glaset” är i bättre skick  men lite gult och repigt, behövs poleras lite. Annars är  plexibiten i perfekt skick, passar bilen i övrigt. Det kan verka löjligt att prata om skick och gummibussning på en plast men samtidigt är det en del, om än en liten del, som definierar 93:or från 1958 och in i halva 1959.
 

Orginalhål

Det här är ju roligt värre. Vindavvisaren i plexi som sitter uppe i rutramen känner man ju igen, men ser ni det lilla hålet? Här ska det sitta en liten gummibuffert, den sitter kvar på höger sida. Då är det stor chans att plexiglaset är ursprungligt på den här bilen. Som många kanske vet men inte riktigt minns så dyker gummibufferten upp med 1958 års modell och chassienummer 36751 och försvann en bit in i 1959 årsmodell vid chassienummer 55258. Det vore väl helgerån att byta ut plexibitarna så länge de är någorlunda hela. Hittar jag en gummibuffert så kanske den får komplettera. Ja jag vet, nörderi på hög nivå…
 

I solen

I Jämtland där jag bor finns ingen vår nästan. Det är vinter april ut och sen någon slags sommar. Idag var det inte vinter och vårbruket kunde börja med krattning och snöslungan ställdes in. Jag passade på att rulla ut bilen, den behöver lite värme den med och glänste fint i solskenet. Det var också första gången jag i lugn och ro kunde se den på avstånd ur olika vinklar, inte bara framifrån genom garageporten. Den ser verkligen fin ut även om den är under enklare reparation. Bra dag, sånt här ger energi.
 

Bilen får liv

Så kom alla papper från Riksarkivet och bilens historia kom i dagen. Både väntade och oväntat saker. Med ett chassienummer på nästan 54000 bör tillverkningen skett i december 1958, jag läste 5 december i ett papper, det är absolut rimligt. Men det första intyget är daterat den 11 juli 1959. Undra vad som hänt bilen under sju månader? Hmmm. Nåja, den 30 juli 1959 blev fd källarmästare Karl Hjalmar Lindblom ägare. Han bodde på Tessingatan 1b i Västerås. Registreringsnummer blev U18350. Tre år senare tog en fröken Ingrid på samma adress över ägandet. Efter det ägde hon bilen i 34 år!! Bland alla papper syns ett mönster. Påställning varje vår och avställning var höst. I januari 1996 blev en bilfirma ägare och tre månader senare hamnade den hos Saabhandlaren i Arboga. Någonstans här var det troligtvis slutkört och då Saabhandlaren stänge togs 93:an med hem till garaget och där stod den tills jag tog över nu 2024. Två brukare alltså, inom samma familj. Tre bilägare och jag, det är allt. Det är förklaringen till att bilen är hyfsat orörd.
 

Glädjeämnen

Idag då jag kollar på en 93, eller någon annan bil iof, finns saker jag uppskattar på ett helt annat sätt än för 30 år sedan, saker jag då tog för självklara. Den här bilden kan väl symbolisera vad jag menar. Tre saker. Först ett juste reservhjul. Jag ska försöka sätta ett exakt årtal på det senare men det har i vilket fall legat där länge, är ett med bilen och jag kommer aldrig byta ut det. Andra grejen är plywoodskivorna. Bara att de finns där, är ursprungliga och, nästan, hela är jättekul. Men visst behövs en översyn, trälim och tving. Slutligen, kronan på verket, nummerplåten, den ursprungliga varianten av de ”nya” plåtarna från 1970-talet. För vissa är plåten oviktigt, för mig helt avgörande gällande min relation till bilen. Ibland är skyltarna borta eller har aldrig funnits men finns dom tycker jag det är väldigt bevaransvärt. Att saker byts ut på en bil är inget konstigt, rent ut naturligt. Genom olika beståndsdelar kan man följa historien och då de rycks bort uppstår en tomhet, att just den här bilen har mycket historia kvar beror troligtvis på att den haft få brukare genom åren och att den just brukats, om än lite modifierad .

 

Farligt område

Med bakluckan öppen går det inte att undvika det svarta klet som finns på insidan skärminfästningen. Hmm. Alla vet att Saab 93 rostar just här och ingen har målat svart här bak bara för nöjes skull. Nåt finns kanske därunder. Likaså undrar man om färgskiftningen på inbuktningen till fjäderfästet. Stoppar man huvudet långt ner i sanden kan det kanske glömmas bort en liten stund. Jag kollar närmare en annan gång.
 

Dålig stil

Det blev sådär, fungerar iaf bättre än reporna under. Får se om det blir fler smörjkvitton med tiden. Jag har en bild på en Opel 1957 med minst 10 klistrade såna här lappar i dörröppningen, från Esso. Jag försökte imitera det siffrorna som är skrivna med kulspetspenna. Jag har inte lika bra skrivstil som servicemannen på Esso men men…
 

Skada

På b-stolpen vid förardörren finns det några tråkiga repor. En bit ner kan man ana att det suttit ett smörjkvitto från bensinstationen, så en gissning är att reporna kommit till då andra kvitton/dekaler skrapats bort med nåt vasst. Vad göra? En idé är att täcka över skadan med just smörjkvitton, jag får se vad jag har i gömmorna. Här syns föresten den lackade kederlisten tydligt, att fixa det blir ett äventyr för sig. Men jag har en plan.
 

Lapp på luckan

Som historiker och kriminalpolis är det dumt att säga att man vet hur det varit och gått till,  risken att bli överbevisad i framtiden är stor. Men i fallet med den dåliga lackeringen i bagage och motorrum, som jag skrev om i förra inlägget, är fallet löst, kanske. Bevismaterialet denna gång är ”ventilationsluckan” från innerskärmen. Här är samma taskiga yta och/men dekalen sitter ovanpå, den har alltså satts dit efter lack. Alternativet att motorrummet målats om och att fått fatt på rätt sorts (vatten?)dekal och satt dit låter mindre troligt. Förslitningen, parinan även kallad, är, förutom att den är snygg, åsamkad av tid, lång tid tror jag. Om man drar slutsatsen att bagage och motorrum har ursprung färg så måste man också konstatera att finishen på, iaf den här, bilen inte var så hög. Men, naturligtvis måste jag kasta in en brasklapp, jag kan ha helt fel.

 

Låg standard

Den här bilen köptes lite på chans, dvs jag tittade inte på den innan köp. Det kan vara dumt, jag har gjort misstaget förr. Nu garderade jag mig genom att låta en bekant kolla med mig i telefonluren ställandes frågor, samt ta bilder. Väl med bilen hemma kollar man ju nyfikenhet igenom, av någon anledning börjas det ofta under huven. Den utbytta motorn hade jag sertt, likaså att många rätta delar satt på rätt plats, det känns bra, inte helt söderskruvat alltså. Att bilen var omlackad, iaf delvis, hade jag fattat och den dåliga finishen på färgen i motorrummet tydde på omlack även här, lite dåligt gjort, ser ut som man målat utan att torka bort dammet. Lite synd men sånt händer med en bil ibland. Nåja, här om dagen var det dags att ta tag i ett gångjärn på bakluckan, en sprint hade lossat. Med fullt upplyst bagage blottades samma lite trista yta på bakluckans insida som i motorrummet. Omlackat här också hann jag tänka innan jag såg clipsen och de små gummidistanserna som håller emblemet från insidan. Här brukar man se om det varit bytt eller borta. Men inte, det ser väldigt originallikt ut. Ingenstans syns heller något färgkladd, lås och gummilist är helt obefläckade. Kan det vara ursprungliga lacken ändå, trots allt? Jag har synat en hel del 93:or under bakluckan men ingen har varit så här dålig.  Säkert är att det inte går att säga säkert än. Jag måste kolla mer noggrant, jag tycker också den omlackade utsidan är lite för bra för att vara omlackad. Även om de övermålade kederlisterna talat ett tydligt språk.
 

Behöver puts

Vissa saker sparar man länge. Spegeln är ett exempel på tillbehör jag flyttar emellan olika bilar. Annat är min morfars gamla filt och campingväska, nyckelringar mm. Just spegeln på bild köpte jag nyligen för att komplettera med den jag har redan. Backspeglar finns i olika modeller och på just 93b tycker jag denna passar bäst, den är lite spetsigare än den senare utgåvan. Som synes måste den här putsas rejält, undermedlet Autosol biter inte alls.
 

Byte

Min vän Kåre, putsmästaren, kommer kanske tycka jag har dålig puts listerna men nu är de iaf bytta runt om. Till slut hittade jag fyra stycken som duger, dvs passar in i bilens övriga skick. Skillnaden på helheten är total, helt plötsligt återvänder 1950-talet till bilen och de nyare 96-listerna får ta plats på reservdelslagret.
 

3 av 4

En lyckad utdelning ändå, tre absolut godtagbara skärmlister hittades efter lite letande i garaget. Jag har nån till men de duger inte här, kanske om det ska byggas ”ratrod”, de är för platta, tillknölade och fula helt enkelt. Samtidigt som jag putsar de här tre får jag ge mig ut på jakt efter en fjärde, någonstans finns den.
 

Inte nytt

Lite suddig bild men det är blanklisten som är i fokus. På skärmarna sitter en nyare variant från Saab 96, en vanlig syn på 93:or som renoverats för länge sedan. Nu finns den äldre typen i nyproduktion men så har det inte alltid varit. Min tanke är att byta tillbaka till orginaltyp, helst genom att använda äldre lister i bruksskick. Jag har ett knippe sparat men om det går att hitta fyra stycken ver jag inte. I övermorgon vet jag.
 

Nytt

Det här är svårt. Klädeln är den så vackra blå med grå galon. Bak ser det fantastiskt ut men fram visar tyget sin skörhet. Under ett par överdrag blottas stolar med tyg som trasor, helt omöjligt att laga. Lika omöjligt är det kanske att hitta hela tygbitar för att komplettera. Dörrsidorna fram har tydligen gett upp för länge sedan för där sitter blå galon i tygets ställe. Men det som förbryllar är kombinationen klädsel och utvändig kulör. Så här ska det se ut i en 58:a men i alla röda 59: or jag sett, alla klädselpärmar jag bläddrat i så finns inte denna klädsel, den försvann  med chassienummer 49801, dvs med 1959 års modell. Min första tanke var naturligtvis att någon helt sonika satt i en inredning från 1958 men inte. 59:orna fick nya bredare stolar som även sitter i denna bil. Så klädsen är sydd till bilen och det är fabriksgjort helt klart. Varför kan man ju bara gissa. Har någon någonsin sett denna klädselkombination i en 59:a så skriv gärna en rad till mig. Likaså om någon har det blå tyget över. Min plan är annars att lägga de fina udda stolarna på hyllan och hitta en grå/röd variant som vi känner igen från årsmodellen, den är också väldigt snygg. Sökandet må börja.

 

Id-brickan

Bilen i fråga är en hyfsat tidig 59:a. Chassienummer på nästan 54 000 och byggd i början på december 1958. Det skulle bli 12 000 bilar till innan 93 f tog vid i september 1959. En förhållandevis ganska stor årsproduktion som jag tycker märks av än idag, många bevarade 93:or är just 59:or. Av bilens historia är det mesta dolt än så länge. Beställningen till Riksarkivet tar onödigt lång tid tycker jag och än så länge får jag nöja mig med vetskapen att Saabhandlaren i Arboga bytte in bilen 1995. Då blev den stående i bilhallen och de senaste 20 åren har den stått i ett och samma varmgarage. De senaste 30 åren har den inte rullat många mil, om ens någon. Mätaren står på 2317 mil. Motor och växellåda är bytt och karossen är omlackerad. Det tyder nog på ett milantal på iaf 12 000 mil, kanske 22 00, den känns lite för fin för att ha gått 32 men omöjligt är det inte. Tyvärr finns inga gamla papper med, inga anteckningar, inga skattekvitton, ingen ägarskylt, inte ens instruktionsbok. Det får alltså bil min uppgift att lyfta på historiens tunga täcke. Jag gillar sånt och gör det så gärna. 

Snösvängen

Det är något speciellt med den där hämtningsbilden, den som ofta får epitetet obligatorisk. Må finnas miljontals och här är en till i raden. 93:an köptes från Arboga och med vänners hjälp stod den i Sandviken klar att hämtas. Anders som äger en snygg svart 60:a erbjöd sig att hjälpa till och klockan fem en lördagsmorgon lämnade vi Östersund. Det snöade lite men tid hade vi, trodde jag. Väl på plats i Sandviken vräkte det ner och väg 272 norrut forcerades i högst 50 km/h. Någonstans i Ljusdal upphörde snöandet och i Färila, där bilden är tagen, kunde vi andas ut och fylla på energidepåerna. Sista biten löpte på fint men tiden gick och med ett låst kärvande framhjul på den röda hann klockan bli 2230 innan vi sa tack för en lång dag. Nu kommer spännande tider med att gå igen nyförvärvet och se vad jag egentligen köpt. Dröm eller mardröm…..
 

Från grön till röd

Längesedan det skrevs något här, riktigt längesedan. Har nåt hänt? Jo en hel del. 92:an fick efter många om och men en ny ägare i Wales, Jon. 

Nu då? Jo en annan dröm, röd 93 1959 har tagit platsen i garaget. Vi får se om bloggen lever upp igen med den som bas.