Idag då jag kollar på en 93, eller någon annan bil iof, finns saker jag uppskattar på ett helt annat sätt än för 30 år sedan, saker jag då tog för självklara. Den här bilden kan väl symbolisera vad jag menar. Tre saker. Först ett juste reservhjul. Jag ska försöka sätta ett exakt årtal på det senare men det har i vilket fall legat där länge, är ett med bilen och jag kommer aldrig byta ut det. Andra grejen är plywoodskivorna. Bara att de finns där, är ursprungliga och, nästan, hela är jättekul. Men visst behövs en översyn, trälim och tving. Slutligen, kronan på verket, nummerplåten, den ursprungliga varianten av de ”nya” plåtarna från 1970-talet. För vissa är plåten oviktigt, för mig helt avgörande gällande min relation till bilen. Ibland är skyltarna borta eller har aldrig funnits men finns dom tycker jag det är väldigt bevaransvärt. Att saker byts ut på en bil är inget konstigt, rent ut naturligt. Genom olika beståndsdelar kan man följa historien och då de rycks bort uppstår en tomhet, att just den här bilen har mycket historia kvar beror troligtvis på att den haft få brukare genom åren och att den just brukats, om än lite modifierad .
Jag håller med om plåtarna. För drygt tio år sedan köpte jag en V4 från 1972 i skapligt bruksskick, alla navkapslar och emblem kvar, och så där, och de gamla plåtarna från 1973 när den blev av med länsbokstaven. Ett återbesök hos mitt jag som artonåring med en liknande bil. Den kändes genuin. Härom året återsåg jag den i ett forum här på nätet, lite tillbusad (vilket inte är min stil, men alla ska ju följa sitt ideal). Men det jag inte kunde förstå var att originalplåtarna var bytta mot moderna EU-plåtar. Praktiskt om man ska bilsemestra inom EU, men i övrigt helt obegripligt.
SvaraRaderaTack, håller med
SvaraRadera