Det fortsätter

Min erfarenhet av att laga gamla bilar, och annat också, är att det är lätt att säga att det ” är bara” att göra det ena eller andra. Men verkligheten blir ofta mer än ”bara”. Nya fel och/eller komplikationer uppkommer som drar ut på tiden och det där ”bara” tar ganska lång tid. Så har det varit med lagret ytrost på golvet. Att tro att sjukan ”bara” fanns fram på förstasidan stämmer naturligtvis inte, det blir mer jobb. Då jag väl slipat och grundmålat på förarsidan kände jag noga på den svarta isolerande pappen. Den kändes mjuk och några sekunder senare hade jag slitit bort den. Av bara farten fortsatte jag bakåt och rostangreppen har nått 3/4 av golvet. På bilden syns den del som klarat sig. Nu är det ordnat och grundlackerat inne i bilen och snart dags för topplack. Jag kollade också hur det ser ut under och det får godkänt men tröskelplåten på passagerarsidan har flera rosthål som måste lagas men det tar jag senare. Efter detta vill jag komma igång med arbetet under motorhuven. 

My experience of fixing old cars, and other things too, is that it is easy to say that it is "just" to do one or the other. But the reality is often more than "just". New errors and/or complications arise that take time and that "just" takes quite a long time. This has been the case with the layer of surface rust on the floor. To think that the disease "only" appeared on the front page is of course not correct, it will be more work. Once I sanded and primed the driver's side, I carefully felt the black insulating cardboard. It felt soft and a few seconds later I had ripped it off. Just from speed I continued backwards and the rust infestation has reached 3/4 of the floor. The picture shows the part that survived. Now it's arranged and primed inside the car and soon it's time for topcoat. I also checked what it looks like underneath and it passes but the sill plate on the passenger side has several rust holes that need to be fixed but I will deal with that later. After this I want to start working under the hood.