Varför skaffa en Saab 92 från 1950 egentligen? Den går dåligt, är trång och lite bökig att köra då man måste blanda olja i bränslet. Dessutom finns inga reservdelar. Svaret för många säkert och för mig, i alla fall delvis, är formgivningen, den är så orörd, Saab i sin renaste ursprungliga form ( jo jag ser att det är en 53:a på bilden med baklucka, men det är en bra bild). Den är en custombil fast den är standard. Avsaknaden av lister på skärmarna får bilen att verka ligga lite närmare backen. De bakre droppformade lyktorna är fantastiska men ser verkligen ut som ett customtrick, ” vi hittade några snygga amerikanska lastbilsglas” . De blankdelar som ändå finns är nödvändiga, ingen flärd, inga onödiga emblem, de första navkapslarna saknar logotyp och är extra hala . Avsaknaden av baklucka är det bästa, men svårt att ta in, allt förnuft talar emot det. Intreörens gråskala är lika färglad som en uniform m/39, dvs inte alls. Grbrgr, gråbrungrön som det heter passar bra in på 92:an. Den bara finns där, anspråkslös men helt underbar. Samma sak är det med Volvos skapelse 444, den är ett gott exempel på vad som händer då grundformen ändras, förändras. I början är alla bilar svarta men till skillnad mot Saaben finns ett genomgående tema, det är ränder här och där, ibland rödmarkerade. Stötfångare , kapslar, bakljus, lyktsargar, instrumentbrädan och till och med ratten har randen som tema i sin design. Tittar man noga är det otroligt genomtänkt, formgivaren måste varit nöjd. Tio år senare är allt förändrat, både på Volvon och Saaben. Bjärta kulörer och interiörer, mera krom och ibland vita däcksidor. Det återhållsamma har gett vika för någonting annat. Det behöver inte vara sämre, jag gillar Saab 93 eller en 444 LS för den delen. Men det har blivit annorlunda, grundutförandet är förlorat. Det är nog det med en grön 92, man är nära grunden, man kliver rakt in i historien, känner sig lite priviligerad och nästan som en i gänget på fabriken 1950. Man känner sig utvald.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar