Dragskydd

Det blev fler inlägg än väntat om de små plexiglasen uppe i rutramen, här är nästa i raden. Först och främst; det heter ”Dragskydd” enligt reservdelskatalogen och jag kommer från nu aldrig kalla dem något annat. Dragskydd alltså. Nu kommer det roliga. Jag skrev att ett av mina dragskydd saknade en gummibuffert. Efter ha tittat närmare anades att en sån kan bli svårhittad på bildelsvaruhuset. Den ska vara i grått gummi och formen är lite udda. Men så igår kom några bilder från Kjell-Åke på nåt som väl ändå måste vara rätt buffertar. Han hade en liten påse med det jag ville ha så vi gjorde affär. Tackar 
 

Hands on

Jag förstår om mina inlägg ger sken av att jag bra smyger omkring bilen och uppmärsammar konstiga detaljer och kontrollerar mot reservdelskatalogen. Det gör jag också men oftast handlar det ändå om oglamoröst arbete. Rengöra och renovera delar, jäklas med jäklande skruvar och leta igenom låda efter låda efter en saknad pryl. Dörrlåsen är en grej. Redan vid köpet visste jag att det var nåt knas med förardörren, det var svårt att öppna utifrån. Vid hämtningen hände nåt med passagerardörren, nånstans i snöovädret på väg 272 märktes att även den dörren var oöppningsbar utifrån. Som tur var så fungerade bakluckan hjälpligt så min ålder och osmidighet till trots gick det att komma in i kupén och veva ner rutorna. Väl hemma konstaterades att passagerardörren satt som fastsvetsad. Det var bara att sätta igång med att demontera dörrsidorna. På förardörren låg felet i själva låset, det var helt slut, hade ingen styrsel alls utan snurrade runt av sig själv. Då man tryckte på knappen utifrån fick inte den mekanismen kontakt med de inre delarna. Att renovera låset känns svårt så jag har köpt ett från 93f. De är nästan lika, om låscylindern passar återstår att se då det dyker upp. Annars blev låset riktigt bra med hjälp av lite 5-56. På passagerarsidan behövdes också smörj fast i stor dos. Hela låsmekanismen hade beckat igen, det fett som  funnits där hade torkat ihop. Låsknappen på dörrens insida gick inte att rubba. Så med mycket 5-56 och samtidigt rucka så gott det gick på låset inuti dörren började det lossna mer och mer för att nu fungera perfekt. Så brukar det ofta vara tycker jag, delar man tror är slutkörda blir bra efter uppsmörjning. 
 

Bildbilen

Den pixliga bilden i bloggens topp och dessa två känns nog igen. De kommer från Björn-Erik Lindhs bok från 1987. Få bilder eller företeelser överhuvudtaget har format mitt Saabintresse som just de här sidorna i hans bok. Jag hoppas att hitta bilderna i bättre kvalitet framöver. Den ovan, ännu mer pixlig, är den med bilen på stenvalvsbron kan jag aldrig se mig mätt på, den är perfekt. Den röda 93:an är så bra  placerad och avvägd, avsnittet där taket avslutas i bakskärm är extra snyggt här, detaljer som kederlist, tanklock, aluminiumlist och hjul är fina kontraster, överhuvudtaget tycker jag att den röda färgen framhäver bilens former väldigt väl.  I bildtexten menas att fotograferingen är gjord i Schweiz och Tyskland, så kan det nog vara.  Långe trodde jag att bilderna var tagna sommaren 1958 ämnade som reklam för 1959 års modell. Till slut kollade jag upp registreringsnumret och blev lite förvånad. Saab är ägare, inget konstigt med det men bilen är en sen 59:a, chassienummer 64326 och registrerad den 6:e juni 1959. Då borde alla insatta, även reklamavdelningen, vetat att 93 f med sina framhängda dörrar var i antågande ganska snart. Jag menar att bäst före datum, för 93 b men sina lite ålderdomligt bakhängda dörrar, var på väg att gå ut. Anledningen må ha varit en annan än reklam för en ny bil. Men lite konstigt är det. Jag borde anat oråd för länge sedan, för den lilla gummibufferten i plexiglaset, den jag skrev on tidigare som försvann med chassienummer 55238, är det någon som ser den? Suddiga bilder i och för sig men jag ser den inte. Det indikerar att detta inte är en tidig 59:a. Slarvigt att jag inte tänke på det direkt. 

 

Nästa bit

Kanske lika bra att avsluta detta med plexiglasen. Här är passagerarsidan och gummibufferten som saknas på andra sidan syns tydligt. Själva ”glaset” är i bättre skick  men lite gult och repigt, behövs poleras lite. Annars är  plexibiten i perfekt skick, passar bilen i övrigt. Det kan verka löjligt att prata om skick och gummibussning på en plast men samtidigt är det en del, om än en liten del, som definierar 93:or från 1958 och in i halva 1959.
 

Orginalhål

Det här är ju roligt värre. Vindavvisaren i plexi som sitter uppe i rutramen känner man ju igen, men ser ni det lilla hålet? Här ska det sitta en liten gummibuffert, den sitter kvar på höger sida. Då är det stor chans att plexiglaset är ursprungligt på den här bilen. Som många kanske vet men inte riktigt minns så dyker gummibufferten upp med 1958 års modell och chassienummer 36751 och försvann en bit in i 1959 årsmodell vid chassienummer 55258. Det vore väl helgerån att byta ut plexibitarna så länge de är någorlunda hela. Hittar jag en gummibuffert så kanske den får komplettera. Ja jag vet, nörderi på hög nivå…
 

I solen

I Jämtland där jag bor finns ingen vår nästan. Det är vinter april ut och sen någon slags sommar. Idag var det inte vinter och vårbruket kunde börja med krattning och snöslungan ställdes in. Jag passade på att rulla ut bilen, den behöver lite värme den med och glänste fint i solskenet. Det var också första gången jag i lugn och ro kunde se den på avstånd ur olika vinklar, inte bara framifrån genom garageporten. Den ser verkligen fin ut även om den är under enklare reparation. Bra dag, sånt här ger energi.
 

Bilen får liv

Så kom alla papper från Riksarkivet och bilens historia kom i dagen. Både väntade och oväntat saker. Med ett chassienummer på nästan 54000 bör tillverkningen skett i december 1958, jag läste 5 december i ett papper, det är absolut rimligt. Men det första intyget är daterat den 11 juli 1959. Undra vad som hänt bilen under sju månader? Hmmm. Nåja, den 30 juli 1959 blev fd källarmästare Karl Hjalmar Lindblom ägare. Han bodde på Tessingatan 1b i Västerås. Registreringsnummer blev U18350. Tre år senare tog en fröken Ingrid på samma adress över ägandet. Efter det ägde hon bilen i 34 år!! Bland alla papper syns ett mönster. Påställning varje vår och avställning var höst. I januari 1996 blev en bilfirma ägare och tre månader senare hamnade den hos Saabhandlaren i Arboga. Någonstans här var det troligtvis slutkört och då Saabhandlaren stänge togs 93:an med hem till garaget och där stod den tills jag tog över nu 2024. Två brukare alltså, inom samma familj. Tre bilägare och jag, det är allt. Det är förklaringen till att bilen är hyfsat orörd.